Tänk vad en liten gliring, kommentar kan göra. Kände direkt att djävulshornen växte på mig och den inre bitchen växte inom mig. Det kanske låter kanske som det är något negativt. Nej, nej detta gav mig någon slags kraft att göra precis vad jag ville. En slags anti-kreativitet. Så jag sätter upp Långfingret och gör vad jag själv vill. Sedan kan ju den som vill byta liv med mig några dagar och känna efter hur det är att vara utan pengar men fri att göra vad man vill.
(och lovar att försöka påminna mig själv om detta flera gånger)
Det positiva var att det blev nystat en härva garn. Nu drar jag till Ravelry för att hitta något roligt mönster. Efter det tar jag och provstickar ett gäng varv....
Några av mina vänner var nog riktigt irriterade igår. Efter sina arbeten fick de komma hem och laga mat till resten av familjen som varit hemma. Och jag kan förstå reaktionen, verkligen.
Och det mina vänner ger inga pluspoäng till helgen....
(Behöver jag nämna att det var barn och män som varit hemma???)
Det behövs inte mycket för att göra en kvinna glad men det krävs ännu mindre för att göra henne förbannad.
Så börja skrapa ihop pluspoäng till helgen mina herrar!
Tvätta, laga mat och städa. Glöm inte heller att tala om vad ni gjort så ska ni se att ni får scora till helgen.
Jag är förbaskat trött på Correns nyhetsrapportering från och om Åtvidaberg. Helst om kultur. Jag hänger inte ut någon speciell person utan vill överlag bara säga:
Ibland är det riktigt irriterade att vara vänsterhänt.
Världen är ju skapad för högerhänta.
Prova att använda sås-sleven, konservburksöppnaren eller virkning så förstår ni. Och då ska vi inte tala om trummor
- kan ni flytta hela trumsetet spegelvänt tack!
Eller skriva med vänstern och lägga handen i allt bläck, suck.
Men jag är tvåfotad och det är en fördel. Så numera när jag ska lära mig något nytt försöker jag lära mig det högerhänt. Men det tar ett tag och ställa om koordinationen.
och då gäller det att inte trilla ner i klagogropen.
Tiddelipom-onsdagen började så bra med ivrig förväntan
att snön skulle komma och det gjorde den ju.
Sedan övergick den i ett virkrus.
Fyra timmar senare inser jag att garnet inte kommer räcka.
Och så undrar familjen varför jag är sur. Istället för att ha hamnat i klagogropen har jag alltså gått in i det surträsket.
Skönt att ha någon som påpekar detta.
Bara att ta Mollsan och dra ut i snöslasket för att hitta tillbaka till Tiddelipom-känslan alltså.
Så enkelt och så lätt det var för när jag kommer hem igen sitter dottern och spelar och sjunger Die Mauer.
Hoppar in och avslutar sången tillsammans med henne.
Och så återfår man sin Tiddelipomkänsla.
Halt!
Här får ingen passera
Här kommer ingen förbi
Kommer aldrig över nå' mera
Så gå är du snäll om ditt liv är kärt
Över taggtråden såg jag min livskamrat
Susanne stod och gestikulera'
Jag har gått här i 20 år snart
Men med en k-pist är det svårt o diskutera
Jag gick långsamt hemåt
Hemåt den kvällen
Skulle jag få se henne igen?
Hjärnan värkte, hjärtat värkte
Skulle jag bli hel igen?
En dag så stod, stod den bara där
En mur mellan mig och den jag hade kär
Vi bor två kvarter ifrån varann
Men en grå prick är det enda jag ser av Susanne
Vi skulle få leva här x 4
Alla vackra rosor är våta
Av blodet från ert Heliga korståg
Och jag ska aldrig förlåta
Det som hände vid muren
Jag har tänkt jävligt mycket
Mycket på att fly
Jag vill se hennes kropp
Jag vill smeka hennes hy
Höra hennes stämma
Jag ska viska i hennes öra:
Vi skulle få leva här x 4
Ja jag, jag vet, jag vet precis hur
Jag flyger över eran mur!
Åhh, jag vet, Åhh jag vet
Jag vet precis hur
I'll be the acid spy
Jag gör vad jag vill
Jag vet precis hur
Jag vet precis hur, åhh-åhh
